Nu är det nära... operationen är om bara några dagar... På måndag läggs jag in och på tisdag opereras jag...
Det är så jobbigt nu... Ingen verkar förstå hur jag egentligen mår.. Är så sjukt nervös...
Vill verkligen inte detta...
---
Jag begär inte mycket av folk men man kan väl i alla fall visa att man bryr sig.. inte ens det... Nä i en stund som denna finns det till och med dom som är så fruktansvärt elaka så hälften hade vatt nog..
Var på röstprovskontroll idag... Har någon frågat hur det gått, någon frågat hur jag mår nu när dagen närmar sig, någon som frågat någonting... NÄ... Just nu har jag sån avsky till allt... Jag har alltid funnits där för andra men när det nu blivit min tur att stå under allt, finns där någon som stöttar mig då...
---
Jag är så fruktansvärt rädd för hur utgången ska bli, sover dåligt, mår piss för tillfället... Saknar motivation för att genomgå detta...
---
Idag frågade jag hon som gjorde undersökningen på mig hur mycket hon visste om sjukdomen... Hon har tidigare jobbat även på endokrinologen så var väldigt insatt...
Jag frågade henne om man kan få en personlighetsstörning i samband med denna sjukdom.. Till svar fick jag att det är klart att man kan.. Denna sjukdom handlar ju generellt om hormonrubbningar och vilken idiot som helst kan ju 1+1...
Man kan bete sig på ett sätt som man tidigare aldrig gjort, men kan må på ett sätt som man aldrig tidigare gjort och känslor och sinnen är i full gungning...
Hon berättade det jag nu länge trott var mitt fel..
---
Jag har istället fått stå ut med påhopp, kränkningar och en massa annat pga denna jäkla sjukdom...
Hon sa också att det försvinner men det kan ta en tid efter operationen innan det gör det...
---
Det är nu man vet var ens riktiga vänner finns, de är nu man ser bevis på vem som stöttar en tillbaks när man väl själv drabbas av något...
Så inget ont som inte för något gott med sig... Är så arg för tillfället, så frustrerad, så ledsen och så maktlös...
Vill verkligen inte opereras...
Så mycket som hänt...
---
Alla symptom, alla biverkningar, alla sinnesförändringar och alla tårar... Detta gör så ont, mer ont än någon tycks förstå...
Biverkningarna som jag gått och går igenom:
Tappar hår
Darriga händer
Kraftigt förhöjd puls
Svettningar
Hormonrubbningar
Viktnedgång
Muskelmassan har försvunnit
Min hals är enormt svullen
Rastlösheten
Mina syn har försämrats
Mina ögon har blivit utåtstående
Oro
Hostar
Svårt och andas emellanåt
Hjärtklappning
Gråter jag gör det fruktansvärt ont i halsen
Rädsla
Sömnsvårigheter
---
Jag tog från dag 1 - 11 tabletter om dagen är nu nere i 7 tabletter om dagen.
Ska nu RESTEN AV MITT LIV gå på tabletter!
Har tagit över 1400 tabletter de senaste månaderna... Jag som max äter 2 panodil vid huvudvärk...
---
Nu börjar mitt liv fyllt av tabletter, utan fler barn och allt annat som ännu är ovisst...
---
Jag önskar så att någon förstod vad det är jag går igenom... Hur ont detta gör, hur jobbigt detta är, vilken oro jag känner just nu...
Men när man väl behöver någon då finns dom inte där... Alla gånger jag varit deras axel... Fy för..
---
Nu sitter jag och Emma och myser i soffan, har ätit pasta och köttfärsås, borstat tänderna och tittat på film.. Nu ska Emma nanna och mamma filar henne i håret... Är så glad och tacksam att jag har henne!
Idag ska vi ta farväl av en underbar man, en man som lämnade oss alldeles för tidigt.
Du var underbar Leifon, du var speciell...
Det är med stor saknad jag idag säger hejdå till dig, men du finns för alltid kvar i mitt hjärta. Där har du en alldeles egen speciell plats! Där har jag lagt våra skratt och våra minnen! När allt känns tungt kommer jag plocka fram dom och tänka på dig! Du var så mycket! Men nu behövde någon annan dig mer... Det gör ont, många saknar dig!
Men en dag ses vi igen!
Jag hoppas du kör runt i din "moln mercedes", solglasögonen och skinnjackan på, stilig så som bara du var, med armen hängandes ut genom rutan och ler över att du nu är fri från allt!
Jag minns dig för så mycket Leifon! Så mycket!
Kan inte nog understryka hur saknad du är! Än är det så overkligt, än är det så ofattbart, kan inte förstå du är borta, men kanske du är precis här hos oss... Vi ser dig bara inte... Men din närvaro försvinner nog aldrig...
Tack för allt under de år jag fick äran att vara en del i ditt liv!
En ung man stod på stadens torg och förkunnade att han hade det vackraste hjärtat i hela bygden. En stor publik hade samlats och alla beundrade hans hjärta för att det var så vackert. Det var inte en endaste rispa eller märke i det. Ja, de var alla överens om detta sannerligen var det vackraste hjärta de någonsin sett. Den unga mannen blev så stolt att han började förkunna ännu högre om sitt vackra hjärta.
Plötsligt närmade sig en gammal man och ställde sig längst fram i publiken och sa:
”Ditt hjärta är inte på långa vägar så vackert som mitt.” Publiken och den unga mannen tittade på den gamle mannens hjärta. Det slog med starka slag, men det var fullt av ärr och det fanns ställen där man såg att bitar hade tagits ur och ersatts med andra bitar som passade dåligt så att det hade blivit taggigt och kantigt där de satts in. Det fanns t o m ställen där det faktiskt fattades bitar och där det hade blivit djupa hål.
Publiken stirrade – hur kunde han säga att hans hjärta var vackrare tänkte de. Den unge mannen tittade på den gamle mannens hjärta, såg dess tillstånd och skrattade. ”Du måste skoja, jämföra ditt hjärta med mitt, mitt är perfekt och ditt är fullt av ärr och märken.” ”Ja, ” sade den gamle mannen,
”ditt hjärta har ett perfekt utseende, men jag skulle aldrig vilja byta mitt hjärta mot ditt. Du förstår, varje ärr representerar en person som jag givit min kärlek – jag tar ut en bit av mitt hjärta och ger till dem, och ofta får jag en bit av deras hjärta tillbaka som passar i den tomma platsen i mitt hjärta, men eftersom bitarna inte är exakta så finns det lite taggiga kanter på mitt hjärta, men dessa vårdar jag ömt för de påminner mig om den kärlek vi delade. Ibland har jag gett bort bitar av mitt hjärta, men inte fått någon bit tillbaka av den andra personen.
Det är därför jag har en del tomma hål i mitt hjärta – att ge av sin kärlek är att ta en chans. Trots att dessa tomma hål smärtar och står öppna, så påminner de mig om den kärlek jag har för dessa människor och hoppas att de någon gång kommer tillbaka och fyller det tomma hålet i mitt hjärta som står och väntar på dem. Så nu kanske du kan se vad verklig skönhet är?
Den unga mannen stod med tårarna sakta rinnande nerför kinderna. Han gick fram till mannen, stoppade in handen i sitt perfekta unga hjärta och rev ut en bit. Han erbjöd biten till den gamle mannen med darrande händer. Den gamle mannen tog emot biten av hans hjärta, stoppade in den i sitt hjärta, och tog sen en bit ur sitt eget ärrade hjärta och stoppade in det i såret på unge mannens hjärta. Biten passade, men inte perfekt så det blev lite taggiga kanter. Den unge mannen tittade på sitt hjärta, som inte var perfekt längre men ändå vackrare än någonsin eftersom kärleken från den gamle mannen blandades med hans. De kramade om varandra och gick iväg sida vid sida.
Så sorgligt det måste vara att gå igenom livet med ett helt hjärta.
Har varit ganska omtumlande... Men sen kan ju å andra sidan inte alla dagar vara bra i heller... Ska snart opereras vilket är det jag tänker på mest just nu...
Undrar så mycket...
* Hur kommer det att kännas efteråt?
* Kommer stämbanden ta stryk?
* Kommer jag ha ont?
* Hur stort blir ärret?
* Hur mycket mediciner kommer jag att få gå på?
* Kommer livet bli annorlunda?
Sen undrar jag över en massa annat också, men jag får väl ta det som det kommer... Ingen mening med att oroa sig nu väl... Kommer ju ändå bli som det blir...
VAD HAR HÄNT IDAG DÅ?
Jo, Lilla Emma har varit och hälsat på Mamma i affären och som vanligt ska hon ockupera datan för och titta på Shrek, sen ska hon se om Mamma har godis och sen ska hon såklart pussas och kramas! MYSPYS!
Jag visste ej hon skulle komma till mig, men helt plötsligt stod Emma och Pappa i dörren! Mamma blev jätteglad!
Väl hemma badade vi, Emma satt i badkaret och Mamma bredvid, men trots detta så såg det ut som mamma badat också... Jag var genomblöt... Emma stänkte och plaskade som bara den... hihi...
Men det var hur kul som helst! Mamma fotograferade och varje gång jag hoppade till skrattade Emma hejdlöst!
I morgon börjar jag på fotojobbet... Weeee... Spännande...
Ska fota 4-5 modeller i morgon! Sen jobbar jag fredag och lördag också! Men då blir det fler fotograferingar!
På söndag ska jag sen fotografera privat!
Tycker det ska bli riktigt roligt!
Klockan bara springer iväg... Den är redan 21.57... Sanslöst!
Lägger snart in några bilder på Emma! Kameran ska bara importera klart!
Mina ögon vill inte det jag vill idag... Idag är dom inte alls på min sida. Jag har fruktansvärt ont idag och ögonen tåras omvartannat... Jag ser mer dubbelt än vanligt och jag känner hur mycket jag får anstränga dom.
Sitter vid datan, ja, men har vridit ner ljuset så skärmen nästan är svart... Ljuset stör för mycket.
Jag får strunta i det snart... Störigt bara för vad finns kvar att göra...
Kolla TV - Uteslutet
Datan - Likaså
Lägga mig på soffan - Alla som känner mig vet att det är omöjligt för mig som lätt blir extremt rastlös
Köra bil - Inte idag inte
Så jag får väl gå in och hitt på något annat, vad nu det skulle kunna vara...
Hoppas denna natten blir lättare än gårdagens... Fy vad dåligt jag mådde i morse...
På Söndag ska Emma för första gången få gå på bio! Hennes första Biofilm blir filmen UPP! Emma vet dock inte om det än... Hihi... Vi ska berätta det ikväll! Hon ska få popcorn, läsk, ja allt det där som hör till! Hon kommer älska det, det är jag helt övertygad om!
Emma är lite busig, men vilket barn är inte det... Therese frågade mig för ett bra tag sen om Emma fick säga Truck you... Javisst sa jag... Emma sa givetvis inte det... Utan F**k you... Det låter väldigt roligt när sådana små säger det... Säkert många som inte håller med mig... Så hörde jag en historia... En kille bad ett barn säga just detta och barnet sa som ovan nämnt, varpå en HELT ANNAN person kommer in, tar ett hårt tag om armen på barnet som endast är 2 år gammalt och säger - VAD SA DU? FATTAR INTE DU ATT DU INTE FÅR SÄGA SÅ?
Hade jag haft den personen framför mig så...
En 2-åring som ombeds säga vad en helt annan person bett 2-åringen att göra... Nä, pröva ta någon annan i armen istället IDIOT!
Detta kommer nog gå i vågor ett bra tag... Det känns lite bättre nu... Emma vaknade! Hon får alltid en på bra humör! Vi har ätit frukost och sen lagade hon låtsas frukost till Mamma! Så jag var ju tvungen att bli på bättre humör!
Så nu har Emma haft ut alla leksakerna i vardagsrummet, dragit ut alla lådorna på rummet. PÅ MINDRE ÄN 5 MINUTER!
Stökigt som bara den är här nu!!! Men här hemma får barn vara barn! Visst är det underbart när det är så!
Finns inget bättre än när Emma sitter med alla sina leksaker på rummet, har stökat upp som bara hon kan och mamma kommer in i rummet... Hon vet att det ska städas, men lägger huvudet på sne, tittar på mig och säger - Mamma, Jag älskar daj!
Nä, ett sterilt sjukhushem med kalla väggar är inget hem jag vill hon ska växa upp i... Emma ska växa upp i ett hem som är varmt, fullt med folk, där man får stöka upp och framförallt får vara barn!
Det gör så ont... trodde själv inte det skulle kännas så här...
Vaknade precis av att en dröm gjorde mig påmind om att jag aldrig mer kan få barn. Jag har gråtit mycket i mitt liv, men dessa tårar var annorlunda... Det gjorde och gör ont i hela hjärtat. Fy fan va ont det gör!
Jag kan inte sluta gråta...
Allt det där jag aldrig får uppleva igen...
Jag får aldrig känna känslan av att se ett plus på ett graviditetstest igen
Jag får aldrig hålla händerna på en växande mage
Jag får aldrig säga till Emma att hon ska bli storasyster
Jag får aldrig handla bebiskläder till mina egna igen
Jag får aldrig hålla en bebis på bröstet och somna som jag alltid gjorde med Emma
Jag får aldrig dekorera ett babyrum igen
Jag får aldrig se dom första stegen, höra dom första orden, se henne eller honom växa...
Det slog mig... Jag får aldrig uppleva det där magiska igen...
Istället ska jag ta en tablett varje dag resten av mitt liv som påminner mig om detta... Tror ingen förstår hur ont detta gör, jag förstod det inte själv förrän nu klockan 5 i morse...
Den tablett jag ska ta håller mig levande resten av mitt liv, men kommer också ta död på en stor del av mig...
Ibland är det precis som att folk inte förstår att jag också kan må dåligt... Men det kan jag...
Jag är inte alltid glad och positiv...
Men en del verkar inte förstå det eller acceptera det... Hmmm....
Det är bara så jäkla svårt och rycka upp sig efter allt detta... Men det kommer väl!
Det är inte många dagar kvar nu... Nervositeten blir större och större... snart kommer alla papper i brevlådan om narkosläkaren, kirurgen och sköterskan jag ska träffa innan operationen, stämbandskontrollen jag ska göra, proverna jag ska lämna och allt det andra...
Då blir det ännu mer påtagligt...
Just nu känns det bara som att dom tog ifrån mig en massa... Jag vill verkligen inte gå på tabletter resten av mitt liv... Jag vill verkligen inte leva med vetskapen om att jag aldrig kan få fler barn... Detta gör mer ont än jag trodde och det hinner ifatt mig mer och mer... Detta är verkligen inte alls kul...
Då var jag hos läkaren idag... Klockan 15.00 var det dags... Kirurgen var helt underbar! Jättetrevlig, lugn, sansad och så tillmötesgående... Han förklarade lite till och börja med... sen sa jag att jag hade en del frågor... SHOOT sa han!
Jag hade väl en 40 frågor och han svarade på varenda en!
Operationsdag är nu satt: Den 8 December opereras jag...
Operationen tar: 2 timmar
Operationen görs: I Lund
Jag blir sjukskriven: 1 månad
Dom måste: Ta bort HELA sköldkörteln
Vilket innebär: Tabletter resten av livet
Risker med operationen: Bestående heshet eller kalkbrist
Vilket innebär: Stämbandskontroller och/eller Kalktabletter resten av livet
Efter operationen: Kommer jag att känna en lättnad eftersom mat och luftstrupe nu "sitter i kläm"
Graviditet: Jag kommer aldrig kunna skaffa barn igen utan att i så fall från dag 1 av graviditeten gå till en specialist som ska följa mig under hela graviditeten. Trots detta finns det stora risker för fosterskador och dom kan med säkerhet trots att en specialist finns med hela vägen ändå inte utesluta detta.
(Det tar nog hårdast)
Men jag har min Emma, det finns ingen annan på jorden som välsignats med denna underbara Prinsessa!
(En viss person fick vad hon önskade - Hoppas hon mår bra nu!)
Så den 8 December om mindre än en månad är det dags.. Är jag nervös? JA!
Nu ska jag försöka sova... Hur nu det ska gå till!?
Du har gett mig så mycket! Sen första gången jag såg dig, kände dina andetag, höll din lilla hand i min, stannade världen!
Du är allt för mig! Älskar dig så min lilla Prinsessa!
Aldrig har någon skänkt mig så mycket glädje och lycka som du, att vara Mamma till dig är fantastiskt. Är så rädd om dig lilla underbara du! Hur man kan älska någon så mycket som jag älskar dig är fortfarande en gåta! Från den sekund du föddes vann du hela mitt hjärta o lite till! Det är det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv. Finns inget som tar känslan av att vara mamma till dig, lilla Emma. Älskar dig min lilla prinsessa!
Du är så Mammas ögonsten! Älskar dig av hela vägen till månen och hela vägen tillbaks igen!