honestlyme

Björn i nästa liv


I det här livet är jag en kvinna. 

I mitt nästa liv skulle jag vilja bli en björn. 
När man är björn måste man gå i ide. Man bara sover i sex månader. 
Jag skulle kunna leva med det. 


Innan man går i ide måste man äta kopiösa mängder mat. 
Jag skulle kunna leva med det också. 


När man är en björnhona så föder man sina ungar 

(som är valnötsstora) i sömnen. 

När man vaknar är ungarna halvt uppvuxna, 
gulliga, kramgoa björnungar. 
Jag skulle absolut kunna leva med det. 


När man är björnmamma vet alla att man menar allvar. 

Man klappar till vem som helst som stör ens ungar. 

När ungarna blir irriterande klappar man till dom med. 

Jag skulle definitivt kunna leva med det. 


Om man är björn FÖRUTSÄTTER 

ens partner att man vaknar med en 
morrning. 

Han FÖRUTSÄTTER att man har håriga ben och ett överflöd 
av underhudsfett. 


Japp.. jag blir björn!

Min röst verkar inte komma tillbaks... Är så ledsen över det idag...

Så här ser det ut nu...

Då var det dags att åka till sjukhuset, klockan 07.00 ska jag vara där.

Mamma minns dagen som om det var igår...

Det var den 17 Mars klockan 11.27 som jag vaknade med värkar med 2-4 minuters mellanrum. Hon var beräknad till den 9 mars. Det var första natten på 3 dagar som jag fått sova. Vi var inne dagen innan och då gjorde man en hinnsvepning samt gav mig smärtstillande och sömtabletter så jag skulle få sova i fall förlossningen skulle komma igång. 
Klockan 13.00 ringde jag in till förlossningen och fick beskedet att jag skulle åka in. Jag mådde bra men trodde verkligen inte det var dags... trodde jag skulle in för att bli hemskickad igen. Så vi tog ej med någonting in. (Endast journalen och legitimationen) 
När vi kom fram till förlossningen fick vi komma in i ett förlossningsrum och jag minns jag sa till Patrik - Detta rum har vi inte varit i innan, är det kanske dags nu... Men ingen av oss trodde på det och var i stort sett övertygade om att vi skulle åka hem om nån timme igen bara. Men riktigt så blev det inte... 
En barmorska kom in på rummet och man satte banden över magen som kontollerade hjärtljuden från bebisen och mina sammandragningar. Mina värkar blir tätare o tätare och jag kan nu klocka dom. De blir längre o mer ihärdiga och ändå tror jag att jag snart ska hem igen... hihi
Så här håller det på ett tag, jag vankar av och an, upp o ner. 
Får lavemang och man tittar hur öppen jag är. 1-2 cm säger hon. Ja, tänker jag, snart e´vi hemma igen... 1-2 - här kommer inget hända på nån dagar till... 
Vi ligger kvar o Patrik åker hem o hämtar "BB väskan"
Själv går, ligger o står jag omvartannat med mina värkar. 
Så här håller det på tills klockan blir 21.30. Då byter man personal och den barnmorska som varit där hela tiden kommer in och önskar oss lycka till. 
En ny barnmorska och en sjuksköterska kommer in o presenterar sig och säger - Här ska det in petidin och lustgas. 
Första andetaget i masken var såååå skönt. Oj oj oj .... tänkte jag nu kommer detta bli lätt... Kändes som jag var på väg hem från en riktigt rolig utekväll. Men det var bara början... 
Min utekväll var inte riktigt slut... 
Klockan 23.25 säger jag lugnt till Patrik - Vattnet gick nu... han rusar ut o kallar på barnmorskan som kommer in o konstaterar att jo, visst har vattnet gått. Det kändes som att trycket släppte, men det var dock bara för stunden. 
Man tittar nu igen o ser att jag nu öppnat mig 3-4 centimetrar. Men hon säger än är det inte dags... 
Hon trodde det skulle ta några timmar till... Riktigt så blev det inte... Klockan 00.05 är jag helt öppen o ingen fattar något... här går det undan... Klockan 00.10 krystar jag aktivt och jag vet fortfarande inte hur, men jag lyssnar väldigt mycket på vad de råder mig att göra och gör sen det med. ( Detta har Patrik i efterhand berättat) samt barnmorskan. Men det gjorde också att det gick så fort som det gjorde. 
Klockan går och även fast det känns som flera timmar så har det nu gått 27 minuter med krystningar. 
O plopp kl. 00.37 kommer hon ut och på 2 sekunder försvinner all smärta. Dom lyfter upp denna lilla prinsessa o lägger henne på mitt bröst. Tårarna rann längs våra kinder och nu var hon äntligen här. Detta lilla liv som vi tillsammans skapat. Nu var hon i samma rum som oss och vi blev på 1 sekund mamma o pappa! Helt ofattbart! Visst kändes det, men för denna lilla prinsessa hade jag gjort om det varje dag i resten av mitt liv. 
Jag frågade alla innan vår tös kom, hur det var, hur det kändes osv. En sak kan jag säga, Hur mycket de än försökte sätta ord på känslan, upplevelsen o intrycket av den händellsen i livet så mostvarar det inget jämfört med hur det verkligen är. Man kan verkligen inte förklara det. Man måste vara där... 
Från den sekund hon kom ut vann hon hela mitt hjärta o lite till! Det är det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv. 
Finns inget som tar känslan av att vara mamma till min, vår lilla Emma. Älskar min lilla prinsessa!