Min röst verkar inte komma tillbaks... Är så ledsen över det idag...
Vi var tre som opererades, deras röster kom tillbaks direkt. Lät precis som innan operation. Men på mig kom de åt en nervtråd, så jobbigt det känns... Jag som älskar att sjunga och nu börjar tankarna ta överhand... Tänk om jag aldrig kan sjunga igen... Min röst ger verkligen inte med sig, knappt något alls... Börjar bli smått nervös...
Tänk om jag bara hade facit i hand... Men förblir min röst så här lär jag snart gå in i en depression...
Jag kan inte ens sjunga Sov du lilla videung för Emma på kvällarna längre... Det gör ont... Kanske många tycker är löjligt men för mig är min röst en del utav mig...
Jag saknar min sångröst nu... Det är första gången i mitt liv som jag säger det...
Det var den 17 Mars klockan 11.27 som jag vaknade med värkar med 2-4 minuters mellanrum. Hon var beräknad till den 9 mars. Det var första natten på 3 dagar som jag fått sova. Vi var inne dagen innan och då gjorde man en hinnsvepning samt gav mig smärtstillande och sömtabletter så jag skulle få sova i fall förlossningen skulle komma igång. Klockan 13.00 ringde jag in till förlossningen och fick beskedet att jag skulle åka in. Jag mådde bra men trodde verkligen inte det var dags... trodde jag skulle in för att bli hemskickad igen. Så vi tog ej med någonting in. (Endast journalen och legitimationen) När vi kom fram till förlossningen fick vi komma in i ett förlossningsrum och jag minns jag sa till Patrik - Detta rum har vi inte varit i innan, är det kanske dags nu... Men ingen av oss trodde på det och var i stort sett övertygade om att vi skulle åka hem om nån timme igen bara. Men riktigt så blev det inte... En barmorska kom in på rummet och man satte banden över magen som kontollerade hjärtljuden från bebisen och mina sammandragningar. Mina värkar blir tätare o tätare och jag kan nu klocka dom. De blir längre o mer ihärdiga och ändå tror jag att jag snart ska hem igen... hihi Så här håller det på ett tag, jag vankar av och an, upp o ner. Får lavemang och man tittar hur öppen jag är. 1-2 cm säger hon. Ja, tänker jag, snart e´vi hemma igen... 1-2 - här kommer inget hända på nån dagar till... Vi ligger kvar o Patrik åker hem o hämtar "BB väskan" Själv går, ligger o står jag omvartannat med mina värkar. Så här håller det på tills klockan blir 21.30. Då byter man personal och den barnmorska som varit där hela tiden kommer in och önskar oss lycka till. En ny barnmorska och en sjuksköterska kommer in o presenterar sig och säger - Här ska det in petidin och lustgas. Första andetaget i masken var såååå skönt. Oj oj oj .... tänkte jag nu kommer detta bli lätt... Kändes som jag var på väg hem från en riktigt rolig utekväll. Men det var bara början... Min utekväll var inte riktigt slut... Klockan 23.25 säger jag lugnt till Patrik - Vattnet gick nu... han rusar ut o kallar på barnmorskan som kommer in o konstaterar att jo, visst har vattnet gått. Det kändes som att trycket släppte, men det var dock bara för stunden. Man tittar nu igen o ser att jag nu öppnat mig 3-4 centimetrar. Men hon säger än är det inte dags... Hon trodde det skulle ta några timmar till... Riktigt så blev det inte... Klockan 00.05 är jag helt öppen o ingen fattar något... här går det undan... Klockan 00.10 krystar jag aktivt och jag vet fortfarande inte hur, men jag lyssnar väldigt mycket på vad de råder mig att göra och gör sen det med. ( Detta har Patrik i efterhand berättat) samt barnmorskan. Men det gjorde också att det gick så fort som det gjorde. Klockan går och även fast det känns som flera timmar så har det nu gått 27 minuter med krystningar. O plopp kl. 00.37 kommer hon ut och på 2 sekunder försvinner all smärta. Dom lyfter upp denna lilla prinsessa o lägger henne på mitt bröst. Tårarna rann längs våra kinder och nu var hon äntligen här. Detta lilla liv som vi tillsammans skapat. Nu var hon i samma rum som oss och vi blev på 1 sekund mamma o pappa! Helt ofattbart! Visst kändes det, men för denna lilla prinsessa hade jag gjort om det varje dag i resten av mitt liv. Jag frågade alla innan vår tös kom, hur det var, hur det kändes osv. En sak kan jag säga, Hur mycket de än försökte sätta ord på känslan, upplevelsen o intrycket av den händellsen i livet så mostvarar det inget jämfört med hur det verkligen är. Man kan verkligen inte förklara det. Man måste vara där... Från den sekund hon kom ut vann hon hela mitt hjärta o lite till! Det är det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv. Finns inget som tar känslan av att vara mamma till min, vår lilla Emma. Älskar min lilla prinsessa!
Nu är det nära... operationen är om bara några dagar... På måndag läggs jag in och på tisdag opereras jag...
Det är så jobbigt nu... Ingen verkar förstå hur jag egentligen mår.. Är så sjukt nervös...
Vill verkligen inte detta...
---
Jag begär inte mycket av folk men man kan väl i alla fall visa att man bryr sig.. inte ens det... Nä i en stund som denna finns det till och med dom som är så fruktansvärt elaka så hälften hade vatt nog..
Var på röstprovskontroll idag... Har någon frågat hur det gått, någon frågat hur jag mår nu när dagen närmar sig, någon som frågat någonting... NÄ... Just nu har jag sån avsky till allt... Jag har alltid funnits där för andra men när det nu blivit min tur att stå under allt, finns där någon som stöttar mig då...
---
Jag är så fruktansvärt rädd för hur utgången ska bli, sover dåligt, mår piss för tillfället... Saknar motivation för att genomgå detta...
---
Idag frågade jag hon som gjorde undersökningen på mig hur mycket hon visste om sjukdomen... Hon har tidigare jobbat även på endokrinologen så var väldigt insatt...
Jag frågade henne om man kan få en personlighetsstörning i samband med denna sjukdom.. Till svar fick jag att det är klart att man kan.. Denna sjukdom handlar ju generellt om hormonrubbningar och vilken idiot som helst kan ju 1+1...
Man kan bete sig på ett sätt som man tidigare aldrig gjort, men kan må på ett sätt som man aldrig tidigare gjort och känslor och sinnen är i full gungning...
Hon berättade det jag nu länge trott var mitt fel..
---
Jag har istället fått stå ut med påhopp, kränkningar och en massa annat pga denna jäkla sjukdom...
Hon sa också att det försvinner men det kan ta en tid efter operationen innan det gör det...
---
Det är nu man vet var ens riktiga vänner finns, de är nu man ser bevis på vem som stöttar en tillbaks när man väl själv drabbas av något...
Så inget ont som inte för något gott med sig... Är så arg för tillfället, så frustrerad, så ledsen och så maktlös...
Vill verkligen inte opereras...
Så mycket som hänt...
---
Alla symptom, alla biverkningar, alla sinnesförändringar och alla tårar... Detta gör så ont, mer ont än någon tycks förstå...
Biverkningarna som jag gått och går igenom:
Tappar hår
Darriga händer
Kraftigt förhöjd puls
Svettningar
Hormonrubbningar
Viktnedgång
Muskelmassan har försvunnit
Min hals är enormt svullen
Rastlösheten
Mina syn har försämrats
Mina ögon har blivit utåtstående
Oro
Hostar
Svårt och andas emellanåt
Hjärtklappning
Gråter jag gör det fruktansvärt ont i halsen
Rädsla
Sömnsvårigheter
---
Jag tog från dag 1 - 11 tabletter om dagen är nu nere i 7 tabletter om dagen.
Ska nu RESTEN AV MITT LIV gå på tabletter!
Har tagit över 1400 tabletter de senaste månaderna... Jag som max äter 2 panodil vid huvudvärk...
---
Nu börjar mitt liv fyllt av tabletter, utan fler barn och allt annat som ännu är ovisst...
---
Jag önskar så att någon förstod vad det är jag går igenom... Hur ont detta gör, hur jobbigt detta är, vilken oro jag känner just nu...
Men när man väl behöver någon då finns dom inte där... Alla gånger jag varit deras axel... Fy för..
---
Nu sitter jag och Emma och myser i soffan, har ätit pasta och köttfärsås, borstat tänderna och tittat på film.. Nu ska Emma nanna och mamma filar henne i håret... Är så glad och tacksam att jag har henne!
Idag ska vi ta farväl av en underbar man, en man som lämnade oss alldeles för tidigt.
Du var underbar Leifon, du var speciell...
Det är med stor saknad jag idag säger hejdå till dig, men du finns för alltid kvar i mitt hjärta. Där har du en alldeles egen speciell plats! Där har jag lagt våra skratt och våra minnen! När allt känns tungt kommer jag plocka fram dom och tänka på dig! Du var så mycket! Men nu behövde någon annan dig mer... Det gör ont, många saknar dig!
Men en dag ses vi igen!
Jag hoppas du kör runt i din "moln mercedes", solglasögonen och skinnjackan på, stilig så som bara du var, med armen hängandes ut genom rutan och ler över att du nu är fri från allt!
Jag minns dig för så mycket Leifon! Så mycket!
Kan inte nog understryka hur saknad du är! Än är det så overkligt, än är det så ofattbart, kan inte förstå du är borta, men kanske du är precis här hos oss... Vi ser dig bara inte... Men din närvaro försvinner nog aldrig...
Tack för allt under de år jag fick äran att vara en del i ditt liv!
